MERCURY SABLE , Orkaner och Snålblåst...

Fast min var vackert vinröd...
Detta är historien om min bil och kanske lite om mig själv...och livet i tropikerna,
eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee


MERCURY
eller Mer Krydda i Tillvaron…

Väl medveten om att jag inte har den där sanna författartalangen i mig, den som man bland annat finner i mängd hos kvinnan som skrev "Vit oleander" eller till exempel den formidable Stephen King, vill jag ändå göra ett försök att berätta för dig om min bil. Det är, hoppas jag, en berättelse som kommer dig att undra, häpnas och möjligen känna en liten aning medlidande. Om du nu inte helt enkelt lägger ifrån dig berättelsen redan i början med en suck,
- Jisses va’ trist!!

Det är med bilen på samma sätt som med mig, tänkte jag när jag lagt ifrån mig boken om flickan med pärlörhänget, som jag läst i för att förhoppningsfullt kunna somna. Vi är sorgliga uttryck för hans behandling av oss. Bilen med alltför tydliga bevis på vanvård och misskötsel, jag med både synliga och osynliga ärr efter hans svek. Jag känner samma slags sorg över det som hänt bilen som över min egen eländiga självömkan, upptäckte jag. Hur kunde han? Mannen som jag höjt över skyarna och älskat mer än någon annan i mitt liv. Hans svek var för mig en ofattbart olöslig gåta.

En dag stod den där ute på gatan. Min nye chef gick runt den, varv på varv och synade från alla håll och kanter. Den blänkte i solen. Jag tyckte lite synd om den. Den tropiska hettan var bedövande!
"Tycks vara okay!" – Den högreste, vithårige norrmannen nickade förnöjt. "Inga repor i lacken. Inga bucklor. Bra!" Transporten hade tursamt nog inte medfört några skador. Inte synbara i alla fall. Allting var helt på bilen som han låtit flyga till sig från Texas. Och den var verkligen fin. Mercuryn hade han köpt när han arbetat på firmans kontor i Houston! Och han ville ha den med sig när han nu flyttade till stationen Puerto Rico. Precis som han ville ha familjen bestående av fru och två pojkar i tonåren med sig till ön. Jag hade följt honom ut från kontoret och kunde inte låta bli att jämföra den vackra Mercury Sabeln med firmabilen som stod ett par meter bort utanför nattklubben. "Vilken skillnad!" Det skarpa solljuset fick Mercuryn att gnistra och blänka. Det gjorde ont i ögonen. Den gamla chevan, gnistrade och blänkte minsann inte. Den var ju egentligen inte särskilt gammal, men hade fått utstå mycket påverkan av väder och vind och miltals av guppiga åkturer runt på öns gator och vägar oftast mera lika ett kraterlandskap på månen än trafikleder i ett någorlunda modernt samhälle. Den höga salthalten i den ständiga havsbrisen från Atlanten hade även satt sin prägel i form av rost och vita fläckar i lacken. "Vilken fin bil du har! Ska vi sälja firmabilen nu?" frågade jag min chef. Jag visste att han under den korta tid han varit hos oss inte gillat att köra runt i det gamla åbäket. Litet skämmigt att hämta upp andra inspektörer eller organisationens besökande chefer med. Det här var något helt annat. "Nja, det blir nog så att frugan behõver den här" - fick jag till svar. Och så blev det! Den gamla firmabilen blev kvar. Bilen som inköpts av den förste inspektören , den som grundat stationen, och som sedan ärvts av nästa stationschef, Knut, den som anställt mig när frun hans hittat mig genom kontakten i Newcomer’s Club och blivit överlycklig när hon hittade en svensk sekreterare utan jobb som skulle kunna ta över efter att hans sekreterare helt plötsligt stuckit till S:t Thomas. Hon ordnade genast ett möte. Allt gick fint. Vi nordbor fann varandra direkt. Jag hade utmärkta referenser från bland annat lärarna på Ulfsunda, och fick jobbet på fläcken . Vi for till en resturang i Old San Juan och Knut bjöd på lunch. Nästkommande dag började jag min anställning som sekreterare på den världsomspännande, ursprungligen norska, organisationens kontor i San Juan, Puerto Rico.

Rudy, den nye chefen hade anställts när Knut reste hem till Norge efter att hans tre årsperiod som expat i den här delen av världen var över. Rudy eller Roald som han egentligen hette var också han norrman och vi kom lika bra överens som Knut och jag hade gjort. Vi var ju så gott som landsmän och hade inga svårigheter att förstå varandra. Dessutom kunde vi ju skratta gemensamt åt våra dagliga fåniga skämt om ´infödingarna´och ´den utbredda mananamentaliteten och alla oorganiserade klantskallar som man träffade på i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang. "Känner du dig inte orolig över att bilen står parkerad här utanför?" – frågade jag och tyckte själv att det kunde vara nog så riskabelt med tanke på klientelet på vår gata. "Nej! Varför det?" Rudy tittade undrande på mig, han visste ju inte mycket om vad som försegick ute på Avenida Fernandez Juncos, varken under dagar eller nätter. Roald och hans familj hade bara varit på ön en kort tid. Den första veckan hade "Luis" kommit på besök och de hade blivit evakuerade och hysts in på "Caribe Hilton". Ett av öns många lyxhotell. Orkanen "Luis" var inget välkomnande som Rudy och familjen hade väntat sig. Efter att ha tejpat de stora perspektivfönstren ut mot Atlanten och placerat alla möbler mitt i vardags- rummet hade de ringt om hjälp. De insåg att för barnens skull borde de inte stanna där de var. De hade fått lämna den fina lägenheten på sjunde våningen i Condon på plajan i Isla Verde och körts i en liten buss till en skola i närheten. Skolan visade sig inte vara säker och alla evakuerades till lyxhotellet Caribe Hilton istället där de fick stanna ett par dagar. Ingen dålig evakuering. De hade anlänt mitt i orkansäsongen.http://www.vader.se/tobias/orkaner.asp

Två år hade gått sedan vi flyttade till Puerto Rico, min puertorikanske make, våra två tonårspojkar och jag. Min förlamande skräck över flytten hade sakta tonat bort. Mången gastkramande natt låg jag vaken tiden efter vi anlänt till min mans hemland och ångrade att jag gått med på att flytta. " Vad i hela världen hade jag utsatt mina barn för? Hur skulle det här sluta?" Men turen var med oss och anpassningen till ett liv i tropikerna, långt borta från det trygga hemlandet (mitt och barnens ) skedde förvånansvärt smidigt. Främst för att pojkarnas skolgång löste sig förhållandevis bra. Tack vare att vi kunnat flytta in i svägerskans lägenhet i ett område med öns bästa Public Schools och skolmiljön var någorlunda hyfsad efter svenska mått mätt, men kanske främst för att de så snabbt fick kompisar. De hade också, tack vare hemspråksunder-visningen i Sverige gedigna kunskaper i spanska. Visserligen med en liten chilensk brytning eftersom de flesta klasskamraterna varit chilenare eller barn till invandrare från Chile., men det fungerade bra både i skolan och bland kompisarna. Även om den äldste snabbt fick öknamnet "ryssen" pga sin konstiga accent. Min man lyckades få arbete som extra lärare i en Public School och jag blev sekretare hos klassificerings-sällskapet. Äldste sonen började i University Gardens High School och hans yngre bror fick gå ett år på Intermediate-nivå i Sotero Figuroa innan han också kom till University Gardens. Under tiden som vi fick låna svägerskans lägenhet (själv bodde hon i Boston sedan flera år) så reparerades och inreddes ett av familjens tre hus. Samma hus som vi bott i när jag första gången 1974 reste till Puerto Rico och inte hade en aning om vad jag skulle möta. Det enda jag kände till om Puerto Rico bestod ju då av att jag sett filmen West Side Story´´ och det jag läst i ett par broshyrer från Amerikanska Ambassadens turistreklam. Men det var här i detta hus som jag förstod att jag var hopplöst förälskad och inte kunde leva utan Carlos. Det var här jag smekte väggarna och ville stanna för evigt.
Nu skulle vi flytta in där igen med våra två söner. Efter tre månader flyttade vi dit. Tråkigt nog fick vår katt Tiger som följt med oss från Sverige aldrig en chans att bo i huset, han blev istället sorgeligen begravd under Grapefrukt-trädet efter att ha fallit ner från sjunde våningen i Los Robles (svägerskans lägenhet), Han var på sätt och vis ändå med oss i Country Club. Det var en konstig historia. Hur det kunde hända? Den dagen tvättade jag och gick ut
och in mellan tvättrummet och lägenheten och upptäckte plötsligt att Tiger var försvunnen. Orolig att han förirrat sig ut i huset sprang jag runt och letade.
Hur skulle jag kunna tala om för mina söner att jag slarvat bort deras kompis? Tog hissen ner till bottenplanet, kikade utanför porten. Då såg jag honom. Han låg alldeles stilla på betongen nedanför vår länga av balkonger.. Herregud! Han hade ramlat ner.. Troligen hade frestelsen att knipa en av duvorna som alltid spatserade på baldakinen till balkongen under vår.. blivit för stark och han hade klämt sig ut mellan järnrören som installerats som skydd. Eller påverkade det som senare hände hans beteende?
Samma dags kväll upplevde jag nämligen min första (och förhoppningsvis sista) jordbävning. Ett skalv strax utanför Puerto Ricos norra kust fick det höga huset att svaja, takfläkten gungade oroväckande och min svägerskas souvenirer från resorna till Peru och Machu Pichu föll ner från bokhyllan. Jag blev skräckslagen där jag satt i en skakande fåtöljen alldeles under den minst sagt svajande takfläkten. "Det är jordbävning!! Vi måste ut härifrån!" skrek jag och rusade in i sovrummet, slet åt mig väskan med passen, pengarna och de viktigaste doku-menten. Fick med mig min man och pojkarna. Utanför i korridoren mötte vi halvnakna grannar som sprang fram och tillbaka.. viftande med armarna i luften.. grimaserande, gråtande. "Dios mio!! Madre mia!!!" Men ingen tycktes vilja ta sig ut i trapphuset och ner till den som jag tyckte betryggande parkeringsplatsen utanför. Vi sprang ner för alla trapporna och väl ute mötte vi ett par som nyss parkerat sin bil. "Kände ni jordbävningen? Hemskt va?" Oförstående blickar, skakningar på huvuden... "Vaddå jordbävning?" De hade inte märkt någonting. Men jag var fortfarande orolig. Tänk om det kom efterskalv.. det visste jag ju att det brukade det göra. Hela parkeringen var dessutom inhägnad och den enda utvägen kontrollerades elektriskt.. jag kunde riktigt föreställa mig hur asfalten sprack upp under våra fötter och djupa kratrar öppna sig och naturligtvis skulle den elektriska grinden inte kunna öppnas... och vi bli fångade på parkeringen, dessutom så var jag kissnödig!
"Nej! Jag går inte sju trappor upp i det här huset och kissar!" Hissen var ju inte ens att tänka på!! "Det gör jag bara inte!! Vi får ta bilen och åka till huset i Country Club. Jag kan gå på toan där". Det blev två resor till vårt kommande hem i Country Club den dagen, ett för att begrava Tiger och ett för att kissa.

Tiden tycks gå mycket fortare i tropikerna. Den bara glider iväg och man märker inget. Allt är sig likt. Nåja, kanske inte allt men det verkar så kanske för att dagarna är kortare och det är sommar hela tiden. Vid sju-tiden blir det mörkt, helt nattsvart, lite tidigare under vintern. Solen dimper ner med en himla fart. Vill man uppleva den många gånger helt otroliga solnedgången får man sno sig på. Det är över i ett nafs. Men fantastiskt vackra är dom. Sol-
nedgångarna i Puerto Rico. Att leva i tropikerna är ett äventyr. Det enda man kan vara riktigt säker på är att ingenting är säkert. Dessutom tillämpas ett helt nytt tidsbegrepp. Det blir väl så om man är född och uppvuxen i det superorganiserade Sverige också med det nordiska årets säsongskiftningar, vår, sommar, höst och vinter. De små skillnaderna som naturligtvis finns också här märker man inte. Solen skiner, vinden blåser och det regnar emellanåt. Det blir som en enda lång ihållande sommar för en svensk. Allt går sin gilla gång. Lite snabbare! Trots att allting sker med snigelfart och VÄNTA är ett mycket ofta återkommande begrepp. Ja, förutom vissa upphaussade stunder då ön hotas av vädergudarna i form av en tropisk storm, eller orkan. Som när Luis aviserade sin ankomst.

Orkan-centralen i Miami rapporterade om en orkan med vindstyrkor på 140mph (miles per hour). Som en obarmhärtigt framrusande, snurrande, enorm, röd Piraya framstod den på TV skärmen.

Två andra stormar "Iris" och "Felix" hade veckorna innan passerat oss norröver, men detta vidunder höll stadig kurs på ön. Alla experter var överygade om att den skulle drabba oss. Dessutom öka i styrka! Jag hade aldrig upplevt någon hurricane, så med skräckblandad iver och ignorant förväntan hamstrade jag burkmat, frisk-vatten, stearinljus och batterier. Tyckte att det var spännande. Våra grabbar såg till att trasiga fönsterjalusier spikades över med stora masonitskivor och allt lösgods utanför huset bars in och travades i studion. Sen inleddes en spänd förväntan som jag somnade från och när jag vaknade fram på småtimmarna kände jag en stark lukt.. det luktade hav, sjögräs och fisk. och jag visste att jag missat allt. Men Luis nöjde sig med att ödelägga småöarna och kursen korrigerades mirakulöst.

Med hjälp av intensiva böner från många av öns invånare, sas det. Vi kunde knappt tro att det var sant! Visserligen stormade det ordentligt och mängder av regn öste ner när vi fick känna på orkanens utkanter. Men det var ju ingenting mot det befolkningarna på grannöarna Antigua och Martinique fick uppleva. "Golpe de suerte"!

Såsmåningom gick det upp för Rudy att byggnaden där vårt kontor var inhyst förutom ett annat kontor intill vårt också härbärgerade ett antal horor på övervåningarna. Hororna utövade sin syssla på den ökända Bordellen "Black Angus" ett hundratal meter uppåt gatan. Kvarteret där kontoret låg var inte precis respektabelt. Mellan vårt hus och "Black Angus" nattklubb och bordell, fanns två barer och ett antal små Foto/läkare-/advokat--shoppar för förnyelse av körkort, läkarintyg och allehanda mer eller mindre skumma ärenden. Våra grannar åt andra hållet bestod av "Hawaian Hut" – en annan nattklubb och ytterligare ett suspekt kontor för Licens-förnyelser av olika slag. Flera mord och överfall hade skett genom åren så det var definitivt inte en plats att vara på efter nattens inbrott. De gånger jag stannat till sent hade jag varit livrädd innan min man körde upp framför porten.

"I Love You! - I want to marry you!" säger mannen i dörröppningen till Licensförnyarbutiken intill vårt kontor i Miramar. Han får ett av mina blixtrande charm-leenden till svar medan jag kippar efter andan. Men han tar då i också! Jag känner mig plötsligt som en stor gungande tankbåt forcerande oceanens böljor, ett av Det Norske Veritas:s inspektionsobjekt! Jisses! Hur kan han säga så? Om jag vore smal och vacker. Ung och skön! Då.. Jo, han brukar stå där bredvid skrivbordet som placerats utanför butiken när jag passerar på min väg till jobbet. "Good Morning – You look beautiful today!" Alltid artig och trevlig. Men detta? Hur det nu än är med kärleksförklaringen, som jag naturligtvis inte tar ad notam, så har hans ord i alla fall gjort livet litet gladare den dagen. Med ett fånigt leende låser jag upp och går in på min arbetsplats. Inte varje dag man möts av en friare på väg till jobbet. Hans ord följer mig hela dagen. När datorn krånglar och televerket skiter i min anmälan om att hemtelefonen inte fungerar och jag tjatar om reparation eftersom jag har en sjuk son hemma, så minns jag morgonens ljuva välkomnande.. så skulle det vara varje dag.

Enligt kontraktet skulle Rudy stanna i tre år. Precis som Knut gjort. Hans uppgift var att ansvara för stationen i Puerto Rico och inspektera de båtar som registrerats i Det Norske Veritas. Puerto Rico-stationen bestod av oss två, dvs en manager/inspektör och så jag, sekreteraren. Oftast var jag ensam på kontoret dagar i streck medan chefen synade båtar runtom i Karibien. Jungfruöarna, St. Martin, St. Barths, Guadeloupe och Martinique , jisses vad jag ville dit jag också... men det blev aldrig så.. Eller när de for hem till Norge på semester eller julledigt, jadå infann sig avundsjukan, den kungliga...
Jag trivdes med mitt jobb, det var självständigt och intressant. Bordellen och nattklubbarna och sjaskigheten i omgivningen, som numera har rivits ner, bekymrade jag mig inte över, lika litet som det störde mina norska chefer och deras respektive. Visserligen var det ganska jobbigt för mig att ta mig till och från arbetet. Jag hade ju inget körkort (en annan sorglig historia) och därför ingen bil utan fick ta buss. Eller bussar. Jag fick lov att byta buss ett antal gånger för att komma till kontoret i Miramar. Oftast tog resorna till jobbet 2 timmar dit och lika lång tid, eller mera hem igen.

Cheferna från andra stationer i bl a USA som besökt Puerto Rico stationen hade tydligen inte heller några synpunkter på vårt kontors prekära läge. Ingen hade någonsin sagt något, vad jag vet.. Annat blev det när Rudys efterträdare, Den katalanske spanjoren och halvpuertorikanen Fernando anlände. Inom loppet av ett år hade han flyttat kontoret till Old San Juan. Kanske hade det en viss inverkan att vårt kontor blev känt över världen på grund av närvaron av våra mindre respektabla grannar genom besöket av Carmen. Sekreteraren i Miami skulle komma till San Juan och instruera mig i organisationens nya bokföringsmetod och fick en chock när hon upptäckte var vi var belägna.. och lät sedan budkaveln gå runt till DNV stationerna runt om i världen. "Kan ni köra mig till Fernandez Juncos i Miramar? Dit jag skall ligger mellan Hawaian Hut och Black Angus! Känner ni till platsen?" - Så fort hon kommer innanför dörrarna till kontoret berättar en mycket upprörd Carmen om en häpen taxichaufför, som undrar om det verkligen kan vara rätt adress.. och sedan upplyser sin passagerare om vart hon begärt att bli körd. Pinsamt och skämmigt!! Så kunde vi inte ha det... eller.... Och jag måste erkänna att jag trivdes mycket bättre i vårt nya fina kontor på Calle Tanca, i det underbara Old San Juan!

En dag blev det lite extra jobbigt att ta sig hem. Jag tog som vanligt Metrobuss I till terminalen där jag sedan brukar byta till A6:an som fortsätter till Country Club där vi bor. Metrobussen brukar vara sval, snabb och effektiv, egenskaper som jag verkligen lärt mig att uppskatta. Den kostar 50 cent, dubbelt mot A-bussarna. Och man behöver inte vänta så länge på Metron. Oftast bara 10 minuter eller så. Jag höll på att sätta mig ner när bussföraren plötsligt ställde sig på bromsen. Jag såg en man fastkletad på vindrutan, båda armarna uppsträckta och huvudet platt mot rutan, så gled han ner framför bussen framparti. Du milde tid! Det var otäckt. Folk i bussen blev hysteriska och sprang fram för att se vad som hänt. Jag satt kvar ganska chockad. Men detta varinte oväntat. Endera dagen skulle jag få uppleva det jag nyss sett. Bussarna kör i egna filer rakt emot den mötande biltrafiken på de hög-trafikerade gatorna genom staden. Vid varje gatukorsning utspelar sig dagligen incidenter med bilförare som kommer i rasande fart och bussarna måste tvärbromsa. Folk kliver rakt ut i gatan och tittar bara åt det håll som bilarna kommer ifrån. Det märkliga är egentligen att det inte inträffar ännu flera olyckor som denna än det gör. Mannen klarade sig ganska bra, tror jag. Han blev upplyft och placerad på en bänk vid busshållplatsen. Vi fick invänta en ny buss.

Under åren som följde blev Rudy min förtrogne vän. Jag skadade mitt knä på väg till jobbet en dag. Ihoptryckt i en liten minibuss av den alltför påträngande närvaron av ett antal 100+ kilos senoras och därpå följande vådligt fall på stengolvet ute i garaget, vilket naturligtvis förvärrade skadan i knäet så att det en morgon på väg till målarkursen i Liga de Artes i old San Juan kändes som att en gummisnodd brast. Sedan kunde jag inte stå på högerbenet. Fick ta en taxi hem och missade resten av akvarellkursen. Efter mycken värk, besök hos diverse läkare och religiösa undergörare och kvacksalvare längtade jag hem till svensk sjukvård och en trygghet som i det läget boende i Puerto Rico var långt ifrån relativ. Jag hade ont, oron över att bli invalid för all framtid fick mig att deppa ihop.

Våra tonåringar hade blivit hårdrockare och for runt ön och spelade med sina respektive band. Vägrade att gå i mässan , vilket orsakade dundergräl hemma. Jag fick skulden för deras avsteg från kristenheten. Det hade börjat knaka rejält i vårt äktenskap. Misstankar om vad som verkligen hände under min mans fredagsmöten med kollegor och medföljande besök på något dansställe störde min sinnesfrid. Jag mådde riktigt dåligt. Och den ständiga värken gjorde ju inte saken bättre. Till sist hade jag turen att hitta en ortoped som förbarmade sig över mig (för att ni är svensk, sa han) och som ordnade medoperation av menisken på Universitetssjukhuset utan kostnad. Jo han hade varit i Sverige och tyckte att det vore synd om jag inte kunde åka skidor igen (!.. vilket jag inte gjort sedan en olycksdrabbad skidtur när jag var 12 år. Men det kunde jag ju inte säga till honom.

Med kryckan stadigt intryckt under armhålan, men med hög svansföring, baxar jag mig fram mellan raderna av enarmade banditer på Condado’s kasino.. äntligen utanför väggarna igen! Jo, jag hade blivit riktigt kasinoberoende. Ett offer för speldjävulen! En följd av att min man idkade en intensiv gemenskap med sina lärarkollegor i skolan. Speciellt med en av dem fick jag erfara långt senare. Efter att ha följt med honom några eftermiddagar till baren där de liksom alla andra jobbande puertorikaner har fredagsmöten (supkalas) på barer och colmados runt om på ön, dricker öl och rom och skvallrar, ledsnade jag på att lyssna på deras prat om jobbet vilket bara fick mig att känna mig utanför gemenskapen. När de sedan oftast fortsatte till något hotell och dansade blev det ännu värre. Med mitt skadade knä kunde jag ju inte dansa utan satt bara och hade det trist, såg min man bjuda upp kollegan M. dans efter dans. Min omtänksamme make började skjutsa mig till något av San Juans många kasinon istället. Hotell El Condando’s Casino är fullproppat med dollarstinna turister och jackpottslystna infödingar. Maskinerna rasslar och emellanåt hörs ett illvrål när någon lyckas få sin maskin att spotta fram litet vinster. Vid Black Jack borden flyger 100 dollarsedlarna och droggenerationens mor-och farmödrar plockar med jetongerna med ivriga gester. Men jag tröttnar efter ett tag och mina slantar tar slut. Går ner i lobbyn och sätter mig att vänta på min man som lovat att hämta upp mig om ett par timmar. Klämmer mig ner i en av sofforna där jag suttit så många gånger och väntat på att bli upphämtad. I soffan sitter redan två spröda japanskor med packning och ytterkläder utspridda omkring sig. I en av rottingfåtöljerna sitter en helt fantastiskt vacker färgad kvinna. Kvinnogrupp i väntan! På vad! En av japanskorna reser sig halvvägs upp när ett par orientaler dyker upp i trappan från garageplanet, nej, det var inte de rätta. En stilig medelålders dam infinner sig och samtalar lågmält med kvinnan i fåtöljen. De skrattar och ser bort mot baren där orkestern håller dansen igång med allt hetsigare salsarytmer. Utanför hotellentréns stora glasdörrar myllrar det av piccolos. Unga män i bermuda-shorts, safarihattar och färgsprakande Hawaiiskjortor. Limousiner, enorma vrålåk, taxibilar och en och annan skrotbil lämnar och hämtar nöjeslystna hotellgäster och kasinooffer. Intensiv trafik. Människor av alla sorter passerar. De flesta festklädda. Smokingförsedda, ölmagar med röda gördlar, afton-klänningar i otroliga kreationer uppburna av de vackraste kvinnor jag sett. Men också ett och annat jeans-eller shortsförsett lejon. Gamla gubbar och gummor med "jackpottsögon" .

Jag väntar.. med mitt onda ben och stigande ilska.. Vad har hänt? Flera timmar har passerat sedan han skulle hämta upp mig!! Suget från de enarmade banditerna får mig att ta ut mina sista 20 dollar på kontot från bankomaten på hotellet. Naturligtvis plockar maskinerna snabbt av mig allt. Fram på små-timmarna dyker han till sist upp. "Jag somnade i bilen!" - Därav den sena ankomsten! (Han skulle ha hämtat mig vid 9-tiden). Tro’t den som vill! Numera hände det allt oftare att han kom senare än vad som utlovats. Varför? Det finns ingen hejd på vad som rör sig i tankegångarna hos en kvinna som väntar på sin karl. Jag hade upplevt liknande situationer tillräckligt många gånger för att misstanken om att han inte talade sanning skulle finnas där. Började också undra över hans förändrade attityd till mitt spelande. Han hade alltid haft sura kommentarer om det tidigare och klagat över att jag slängde bort pengar på spel. Numera klagade han inte, istället gav han mig pengar att spela med, körde mig villigt, och som sagt, lovade att hämta upp mig senare. Något var fel! Det är något som inte stämmer, tänkte jag. Dessutom blev han allt grinigare och vi grälade om det mesta hela tiden. Utom på fredagarna!

"Bilen måste till mekanikern! - Jag åker nu och blir nog borta ett tag!" Plötsligt var han mera borta än hemma. Den vanliga visan! Jag ställde frågor och fick bara tystnad eller ilskna svar tillbaka, ursäkter som inte höll. Min chef som såg att jag inte mådde bra undrade hur det var ställt, och jag berättade om mina misstankar. Jag var säker på att min man bedrog mig. Att han hade en älskarinna, vilket han naturligtvis nekade till när jag frågade. Eftersom jag inte hade några vänner att anförtro mig åt eller familj i Puerto Rico, så blev min chef den som lyssnade, tröstade och kom med råd. Han tyckte att jag skulle resa hem! Mina söner var stora nog att klara sig själva, eller så kunde de följa med, tyckte han. Han kunde inte förstå att jag ville stanna i Puerto Rico.
Jag lånade ihop till biljetten och jag for hem. På semester. Min man undrade spydigt om jag hade för avsikt att stanna. Där fanns en oro och förtvivlan över att jag skulle resa till Sverige som förbryllade och gladde mig. Kanske hade jag inbillat mig alltihopa! Det var underbart att komma hem, mötas av stora famnen av familj och vänner, äta svensk mat och återse mitt fosterland igen, men också lika underbart att resa tillbaka hem till vardagen i Puerto Rico igen. Dock inte lika underbart när jag hittade ett brev under hans huvudkudde. Ett brev från en ledsen och orolig älskarinna. Ett brev som dramatiskt skildrade deras längtan och förtvivlan över att inte kunna vara tillsammans, deras grusade förhoppningarna om att jag skulle stanna i Sverige och älskarinnans beslut om att göra slut. Hon hade tröttnat på att vänta. Mina kunskaper i spanska var inte helt tillräckliga för att jag skulle förstå allt. Så jag läste upp det för min svägerska. Chock och ilska, floder av tårar. Aldrig hade jag trott!! Inte ens de gånger jag varit bergsäker hade jag egentligen trott att han kunde vara så falsk. Mina värsta misstankar bekräftades. Det hade pågått i mera än ett år, ända sedan han börjat arbeta på skolan. M., hans dansanta kollega hade skrivit brevet. Naturligtvis blev det en konfrontation som han inte kunde undkomma. Jag hade ju bevis! Ett kärleksbrev från en olycklig kollega och käresta. Han pratade om att flytta. Hyrde ett hus i Cupey av en kusin. Granntomten till hans mammas " precious" tomtbit. Skaffade sig kaniner och två stora schäferhundar. Kaninavel och hunduppfödning skulle bli hans nya stora projekt. Nu var det inte längre bilen som skulle lagas, nu var det vilda planer på odlingar och lukrativ affärsverksamhet och som höll honom borta. M. hade han gjort slut med, påstod han, och jag ville tro honom. Tills den dag jag svarade i telefonen och hörde ett samtal mellan dem. Han hade råkat komma åt en knapp på sin mobil och var inte medveten om det. Mobilen ringde hem till mig och avslöjade allt. De träffades fortfarande! Naturligtvis ställdes han mot väggen när han kom hem. "Jo,. jag har varit hos en kompis" blev svaret.. som sprack i tusen bitar nör jag berättade vad jag hört. Lögner igen!! Vad skulle jag göra? Jag ville bara hem till Sverige!! Bort från honom och alltihop!

Jag flyttade ut ur vårt gemensamma sovrum eftersom han upptäckt att han inte kunde bo hos kaninerna och hundarna utan flyttade hem igen efter ett par dagar, försäkrade att nu var det slut med Millie och han ville bara ha mig, uppfann fanstastiska ursäkter för sitt beteende och väntade sig att jag skulle förlåta allt!! Det var ju egentligen mitt eget fel att det blivit så här... jag hade ju inte ställt upp när han behövde min hjälp med att förändra världen, dvs Puerto Rico, på samma sätt som jag gjort hemma i Sverige där jag som trogen medarbetare hjälpt till att starta granngrupper, intresseföreningar, skrivit manifest, kontaktat politiker, presenterat honom för Olof Palme och Gunnar Nilsson och till och med startat en kyrka... mina förklaringar att jag inte kände hans land och folk, och inte kunde spanska klingade för döva öron... och så hade jag ju svikit honom grymt. Så...

När det blev dags för Rudy och hans familj att återvända till Norge skulle firmabilen säljas. De tre kontrakterade åren hade bara svischat förbi. Vi satte upp en liten lapp på bilen – "Se Vende" och så vårt telefonnummer. Gick som en dans. Jag tog för givet att han skulle ta med sig Mercuryn hem till Norge och blev förvånad när den också skulle säljas. Det gick inte lika lätt. Eller så hade han redan bestämt vad han skulle göra med den. Dvs sälja den till mig för en billig penning. Han visste ju att jag redan gjort ett försök att skaffa mig ett körkort (en annan vansinnig historia som sagt) och en bil skulle jag verkligen behöva. Men inte förrän de sista dagarna innan de skulle resa talade han om det för mig. Jag hade inte ens vågat fråga om jag kunde köpa den. Trodde att jag inte skulle ha råd med den. Den var ju så fin! Men så blev det. Bilen blev min!

Detta blev bõrjan till ett riktigt helvete för den stackars Mercuryn. Nu delar vi samma öde bilen och jag. Sargade, trasiga ända in i märgen. Om nu bilar har någon märg? Eller kön eller själ! Naturligtvis inte! Men jag kan inte låta bli att tänka på min bil som en syster i samma förtvivlade situation som jag själv. Trots att allting pekar på att detta är en HAN, verkligen ett maskulinum att döma av (!) styrkan, utformningen av chassi och namnet, så vet jag att det är en HON. men namnlös! Har funderat på vad HON heter, men aldrig kommit på något passande. Amazonen kanske! Nej, det är ingen Volvo. Varför jag vet att det är en hon? Uthålligheten, segheten, naturligtvis! Numera är det endast själva skrovet som är det ursprungliga, dock med bucklor, repor och en oigenkännlig lackering efter år av saltregn och fågelträck. Allt annat är utbytt, Men hon rullar fortfarande. Ny motor (nr, 2), nya kofångare, nya däck, ny växellåda och ny klädsel. Och naturligtvis nya stötdämpare (var och varannan månad) Tja, nytt är för mycket sagt. Allt har transplanterats från avdöda likar från skroten. Utom klädseln av sätena som är en plastkopia av den fina skinnklädseln. Radion kaputt, antennen avbruten, backspegeln ligger under ena framsätet sedan ett par år tillbaka, en av sidospeglarna har ersatts, den andra kommer nog aldrig att komma på plats. Luftkonditionering har reparerats för dyra pengar men går inte att använda. Då stannar bilen!! De fina mattorna har gång på gång blivit genomblöta av störtregn (när A. lämnat fönstret öppet).. mögellukten är mycket framträdande. Vågar inte tänka på hur det ser ut under mattorna!! Mekanismen som reglerar fönstren krånglar! Ibland går de inte att använda.. och eleverna i Republica de Colombia High School där min man är engelsklärare låter allt som oftast ilskan över hans auktoritära metoder få sitt utlopp på min stackars bil.. dom plockar bort allt löst, rispar lacken, snor bensintankslocket, häller grus eller socker i bensintanken osv. Att han envisas med att parkera bilen under vårt stora fikusträd som flera gånger om året producerar röda bär vilka när de faller som stora saftiga ruttnande pladuskor över bilen bidrar till att lackeringen blir totalförstörd.

Jg vet att Rudy skulle gråta blod om han såg sin fina Mercury nu!! Men kanske inte lika mycket som jag gjort de senaste åren.. Bilen är bara en i raden av många som min man lyckats förstöra. Vår stolthet, Pontiacen Grand Am-en står orörd i garaget sedan 3 år, eller är det fyra!! Den är helt slut! Måste få en ny motor bland annat. Farfars Nissan som min man (kanske) ärvde står hos mekanikern sedan ett halvår! Min svägerskas Dodge lyckades han ruinera på ett par månader strax efter vår ankomst till ön. Jag är dock den enda hustru han kvaddat! Troligtvis blir det ingen annan. Samt en totalhavererad älskarinna! Tror jag! Vad vet jag egentligen om denne man som jag älskat mer än någon annan man, som jag lämnat familj och vänner för att leva tillsammans med i ett annat land, som jag ärat och sett upp till och litat på mera än någon annan i människa mitt liv. Jag tror att hon hatar mig, bilen alltså! Varje gång jag åker i den händer det något med den. Någonting går sönder, eller så stannar motorn helt utan anledning. Speciellt om vi ger oss ut på någon tur ut på ön. En dag på hemväg från Old San Juan ramlade ena framhjulet av. Vi såg hur det rullade iväg utefter motorvägen. När min man kör bilen till jobbet fram och tillbaka varje dag händer det inte. En gång på väg till Humacao vid kusten upptäckte jag plötsligt att min man somnat vid ratten (mitt på ljusan dagen) och lyckades väcka honom innan vi kommit för långt ut mot mötande trafik. Antagligen har hon samma känslor för honom ... som jag!

- * -

Solweig Wictorsson Cano
Puerto Rico, (USA)m min bil.....

SNÅLBLÅST VID HEMKOMSTEN

Det blåser snålblåst!!
Det är nu mer än tre månader sedan jag återvände till Puerto Rico, men det känns som om det var åratal sedan jag lämnade Sverige. Här lever man i ett vacuum. Ibland står tiden helt stilla och ibland rusar den iväg… Tidsbegreppet tunnas ut. Den ena dagen precis lik den andra. Vinter blir vår, som övergår i sommar och höst utan att det märks någon skillnad. Alltid grönt, alltid varmt..
Det kom att bli en chockartad "hemkomst. Konstigt nog så glömmer jag bort från gång till gång vidden av hans galenskap. Helt oförklarligt! Jag känner honom ju efter alla år av upprepade besvikelser när han lovat och lovat. Huset var i ett mycket värre skick än jag hade väntat mig. Visserligen hade ett visst reparationsarbete och röjning av tomten gjorts, men till stor del hade det bara förvärrat situationen.
Den första överaskningen kom redan när jag skulle sätta mig i Mercuryn ute vid flygplatsen när han äntligen dykt upp – för sent som vanligt. En taxiförare höll på med att lasta in mitt bagage när jag såg honom komma från parkerings-huset. Vi trasslade oss över gatan med bagaget som vägde ton. Det tog honom ganska lång tid att komma ner med bilen till parkeringshusets nedre plan där jag väntade med bagaget. Efter att han kört fel trots hänvisning av en vänlig vakt som sedan också hjäpte till att lasta in väskorna, skulle jag sätta mig i bilen. Det fanns inget att sitta på! - Passagerarstolen fram var borta! A. skrattade åt min förvåning och sa att stolen skulle installeras om ett par dagar.. (?) och pekade på förarsätet.. nu såg jag att detta var utbytt eller rättare sagt – hade fått ny klädsel. Det var en överaskning, det hade jag inte väntat mig. Tjusigt!
Han visade mig sedan när vi kom hem till huset efter att ha tagit en extra sväng så att vi skulle komma från "rätt" håll hur dom rensat på tomten och fixat till stängsel så att inte hundarna kunde komma ut. Allting såg ut som vanligt annars tyckte jag och det nya stängslet var naturligtvis ett nytt provisorium, lite bättre den här gången. Inne i huset var allt en obeskrivlig röra, prylar överallt.. Två av bokhyllans delar var bortplockade och istället tronade en maffig TV anläggning med "vidhängande" DVD och videoskåp ovanpå den lilla byrån som tidigare stått bredvid soffan. "Titta vad jag har köpt" . A:s stolthet var stor..Inte hade han lagt märke till att hyllan som DVD-spelaren stod på var sned.. och att alltihop var pudrat med vit målarfärg över den svarta ytlackeringen. Att täcka möblerna och detta nyförvärv hade han inte tänkt på när tak och väggar målades (ett lager som tur var)...

Vi släpade in mitt bagage som fick bli stående mitt i rummet, det skulle komma att gå dagar innan jag packade upp, ett tag tyckte jag nog att det var lika bra att låta mina prylar vara nerpackade, jag skulle nog inte stanna så länge.
Han hade lejt folk för att hjälpa till med reparations-och röjningsarbetet. Det hade naturligtvis kostat en del. Arbetet gick långsamt , och upphörde helt ett par dagar efter min hemskomst. Målarburkar och annat står fortfarande mitt i gången där ute i "garaget". Huset är delvis målat på framsidan, liksom grindar och fönstergaller… Inte finns det några solceller på taket som han utlovat i samtalen till Sverige, men det hade jag knappt vågat tro på heller.

När jag öppnade kylskåpsdörren och kunde se att ALLT som stod där när jag reste i december stod kvar plus en del annat nygammalt, middagsrester som var två månader o.s.v. tillsammans med gammal surnad mjölk av senare datum, insåg jag att det varit ett misstag att resa tillbaka. Datarummet, utrymmet bakom köket var en KATASTROF!!! Utan like!!! Det var ju DÄR som vår Siberian Huskey och hennes fyra hundvalpar huserat i flera månader. Det var hundskit överallt!!! Datorns Keyboard låg nerdragen på golvet och var helt nerskitad.. Orolig över att den skulle vara totalkvaddad beslutade jag att prioritera rengöring av densamma, efter köket, kylskåpet och mitt rum…
Mitt rum stank, det låg en kraftig elak pisslukt över alltihop. Gud vet varför!!. Och alldeles utanför mitt fönster (ut mot garaget) låg ju den stora fmadrassen till futonen i studion placerad ovanpå den trasiga (sedan år tillbaka) Grand Am´ens baklucka, totalt indränkt av hundarnas avföring och piss. A. hade tagit ut den från rummet för att eventuellt rengöras (!!!!) jag hade också inte obefogade starka misstankar att farmor tömde sin "potta" därute någonstans.. Eller i badkaret. Eftersom mitt rum ligger mittemot toan, dvs det är cirka en halvmeter från min dörrlösa öppning, så kommer det ju inte så trevliga lukter därifrån.

Väggar och tak har stora blaffor av mögel, toalettstolen läcker, liksom handfatet, golvet är alltid täckt av "vatten" – eller "gud vet vad) hafsigt avtorkat med moppen som står i sin hink med surnande innehåll… och då både farmor och A. alltid kliver omkring i skor som är skitiga utifrån, exempelvis efter att dom matat hundarna på bakgården som är helt nerskitad, så lämnar dom alltid spår på det blöta golvet. I hallen utanför badrumsdörren får man se upp. Oftast efter att farmor eller A. varit där har det läckt ut vatten, som gör att stengolvet blir såphalt. Flera gånger har jag halkat och slagit mig rejält.
Varje gång jag går på toan får jag ta ett tag med moppen… knappast nödvändigt att påpeka att det LUKTAR eller STINKER rättare sagt! Fortfarande! Trots mängder av klorin vid rengöringen.

Eftersom farmor och A. inte brytt sig speciellt mycket att stänga dörren ut – eller skärmdörren med den trasiga myggskärmen som katten demolerat i sin önskan att inte bli utestängd… och då de flesta andra myggskärmar har stora hål och revor var huset fyllt med mygg… kackerlackor och allehanda mer eller mindre kända kryp.. (råttor!!)Michael, grannens pojke vilken lejts för att arbeta i huset hade lagt (eller slängt) ner innehållet i en del av köksskåpen i kartonger och lådor (en del utan lådor) och placerat ut allt lite här och där. Det som dagligdags användes till matlagningen låg i diskhon, stod i diskstället eller lite här och där runtom i köket.. Rengöringen hade innefattat en del av köksskåpen. kylskåpet – (utvändigt).. taket och delar av väggarna.. Det tog ett par veckor att hitta grejorna och ordna till det någotsånär efter ny rengöring.. Jag höll på att bli GALEN… klarade mig BARA TACK VARE CIPRAMILEN! Det är min fasta övertygelse..

Så fattade jag ett beslut att jag skulle skita i resten av huset.. Men datan måste jag fixa – om jag inte kunde kontakta världen utanför skulle jag med all säkerhet bli helgalen!! Jag hade ju upptäckt att telefonledningarna var förstörda. Ingen telefon i mitt rum längre. Men, det spelar ju egentligen inte så stor roll. Ingen ringer till mig. Och vem ska jag ringa till? Och Dona Ana har trots sin dåliga hörsel en formidabel förmåga att svara varje gång det ringer, även om hon är utanför och hänger upp sin tvätt som hon envisas med att tvätta upp i handfatet. Trots att jag erbjudit mina tjänster. Hon vill inte ha maten jag lagar heller, den häller hon ut i sophinken. Antagligen hände detta med telefonledningarna då taket rensades från allt skit, inte kunde dom se att det var ledningar och inte luftrötter, eller skräp.. det är ju för mycket begärt. Gudskelov var det BARA telefonledningarna som dragits över taket till sovrummen som var borta. Den i rummet (huvudledningen) hade A. dock ställt hela det tunga TV-möblemanget på., så efter ett par dagar började det låta konstigt i luren. Efter att jag undersökt vad som kunde vara orsaken fixade jag detta OCKSå!!! Liksom jag fick göra med toalettstolens spolningsanordning som inte funkade när jag kom hem och som jag lagade med hjälp av en gummisnodd och ett gem. Jag är ganska säker på att det är tack vare min händiga, praktiska och hårt arbetande mamma som alltid sa "Bra karl (Kvinna) reder sig själv som jag faktiskt är ganska praktisk. Duktig! Som A. säger! (och att det är för att jag är intelligent och duktig som han faktiskt är tillsammans med mig (läs GIFT!) Jag får förmoda att man ska vara tacksam över att man är värdig!! Telefonsvararen som jag hade i mitt rum hade tusen meddelanden som ingen hade kollat upp.. Inget intressant dock!! Mest farmor som pratade…med sin dotter, la Doctoran.
Min man lyste som en sol. Hellycklig över att jag var hemma igen! Kan man ju förstå! Hans städgumma och reparatör var återbördad och nu skulle allt återgå till det vanliga. Trodde han ja! Hans upprepade försök att intressera mig för att röja upp i hans rum vars tillstånd jag inte ens orkar beskriva har mötts med kalla handen. Invitationerna att följa med till den katolska mässan likaså. Pussarna när han kommer och går får jag stå ut med även om det oftast vänder sig i magen på mig varje gång. Trevande försök till omkramningar får mig att bli stel som en pinne , och hela tiden vet jag att jag måste skärpa mig. Låtsas som ingenting och acceptera situationen. När kuratoren i Sverige uppmanade mig att åka tillbaka och AVSLUTA!! Ta konfrontationen och göra slut på mitt eländiga förhållande tyckte jag också att det var vad som var nödvändigt. Jag reste tillbaka för att tala om för min man att vårt liv tillsammans var kaputt! För vad skulle jag annars göra? Men, det är lättare sagt än gjort! Om jag inte kan få tag i en bostad i Sverige och inte kan stanna här – vart ska jag då ta vägen?? Det var smärtsamt att inse att jag inte har något annat alternativ. Jag får lov att finna mig i att leva detta PISSLIV!! Varför?
Varför måste jag leva här med denna oorganiserade, självcentrerade individ och som jag aldrig kommer att förlåta? Som parasiterande medlem i ett hushåll som inte är mitt eget? Helt beroende av en MAN och hans godtycke? Ja, man kan nog säga att jag är feg och oföretagsam, framför allt Oföretagsam. Jag gör ingenting! Mina dagar framlevs i ett vegetativt, paralyserat tillstånd, de flesta känslorna hållna i schack av medicinen (tack och lov!) det enda som fyller mitt liv med innehåll är kontakterna med mina barn, min syster och min vän G därhemma, målandet, läsandet (bokpaket från G.) och datorns spel. Naturligtvis kunde jag inte heller hålla mig ifrån Kasinot. Med hopplöshet, sysslolöshet och en otrolig självömkan som ständiga följeslagare blev det omöjligt att stå emot dragningarna från detta enda roliga Helvete. Självklart med omedelbar följd av ruelse och dåligt samvete! Jag skulle ju inte röra pengarna!! Min reserv! Men hoppet om att jag ska kunna resa tillbaka till Sverige har krympt ihop till snudd på ingenting. I varje fall inte inom nära överskådlig framtid. Vad ska jag göra där? Någon egen lägenhet är ju omöjligt att få med den lilla inkomst jag har från den minimala pensionen. Visst skulle jag önska att jag kunde resa hem och börja leva igen! Inte heller kan jag begära att mina ungar ska ställa upp och ha mig omkring sig. Dom har ju egna familjer och ska inte behöva ha en gammal mamma som inhysing.
Och här! Visst är det ganska skönt att slippa ta bussarna varje dag och åka till jobbet! Och jag har ju faktiskt lyckats få lite slantar från Desempleo (P.R:s arbetslöshetskassa) – men jag vet ju att det lilla jag har är också det enda jag har. Och förr eller senare tar det slut. Vad gör jag då? Jag har absolut ingen lust att arbeta mera. Känner mig gammal och utsliten. Vad skulle jag egentligen kunna jobba med. Arbetet hos DNV var en Guds skickelse och jag tvivlar på att Han har ett likadant nytt på gång för mig. Det lockar inte alls att jobba för någon inföding. Min spanska är fortfarande urusel och bara tanken på att jobba någonstans därute förlamar mig. A. påpekar litet då och då att jag kanske har vilat färdigt nu. Att jag borde plugga spanska. Att desempleo måste ha kurser för såna som jag, arbetslösa. Men dagarna går och det enda jag gör är att måla, tittar på TV och äter. Läser någon av böckerna som G. skickat. Inga korsord annat än i datorn. Emellanåt tänker jag tanken att jag kanske borde banta, hålla inne på godsakerna (!) och ta mig ner till badstranden, kanske! Men inget av detta blir gjort. Alla bussar här går till kasinot. Jag vet att ger jag mig iväg ut så hamnar jag där.
"Jag måste köpa råttgift!" – A. står i dörröppningen till mitt rum, -
" Det finns två stora råttor i köket, jag såg dom nyss klättra omkring" – och det är inga små husmöss den här gången, utan stora råttor!" fortsätter han.
"Jaha, -Ja, Det förvånar mig inte alls – säger jag och undrar hur jag kan hålla mig så lugn. Det är inte konstigt alls med tanke på all skit som ligger runt huset och bakdörren är ju helt trasig, halva dörren har ju ruttnat! Och alla myggskärmar är ju trasiga så dom har ju inga svårigheter att komma in. Nu har vi förklaring till att det var ett stort hål i brödpåsen som låg på vardags-rumsbordet häromdagen och "någon" hade käkat upp en halv skiva! Dom knatar runt i hela huset verkar det som. Jag säger ingenting om att både han och farmor lämnar sina tallrikar med ouppäten mat på soffbordet. Jag vet att kommenterar jag detta ytterligare så kommer jag att få en hel harang över mig om hur mycket han behöver "kooperation" och att jag inte gör någonting för att hjälpa till – med allt. "Jag ska ta in katten i natt så han kan fånga dom", fortsätter han den intelligente mannen i mitt liv. Varför han tror att katten skulle göra det vet jag inte.. Troligtvis är den räddare för de stora norska råttorna än dessa är för katten. Föresten, hade katten varit en råttfångande katt hade han tagit bestarna för längesedan. Nej, det är en mycket kräsen figur- som ratar det mesta man bjuder honom på. Och råttor, Nä.. det ska mycket till innan det sker.
Innan jag lägger mig för att sova den kvällen barrikaderar jag min dörröppning med två stora metallskyltar – införskaffade av A. för ett par år sedan i syfte att få stopp på alla de som slänger sopor och avfall på tomten i Cupey. Där han så entusiastiskt startade kaninfarm och hundavel.. De har texten " $500 MAX MULTA PARA ARROJAR BASURA" – naturligtvis blev de aldrig uppsatta. Men de kan ju komma till användning nu genom att hindra två (eller flera) stora norska (!) råttor att störa min nattsömn.. Någon dörr att stänga har jag ju inte…
Naturligtvis hjälpte det inte med att ta in katten och det tog ett par dagar innan råttgiftet inköptes. Om det nu kommer att hjälpa! . Annars får man väl acceptera att man delar hus med äckliga råttor också, förutom en galning och hans lika tokiga mamma plus ett antal andra kryp, flygande eller krälande.. Behöver väl knappast nämna att kackerlackorna här skulle intressera en forskare på det området. Storleken på dessa hemska varelser är i dinosaurie-klassen. Och de är oss överlägsna i intelligens; att kackerlackan tillhör de överlevandes skara vet vi ju, jag tror att de har funnits sedan tidernas begynnelse, om inte redan innan dess.. Det var nog den första varelsen som vår Herre snickrade till. Absolut ingenting biter på dom! Och de både flyger, krälar och hoppar. Snabbt!
Och snart har vi orkansäsongen över oss. Det kommer inte att bli lätt! På tomten och runt omkring huset dräller det av lösa föremål som kan ställa till stor skada. Tusentals kokos-nötter, halvruttna träd, aluminiumrör och allt möjligt gammalt skräp. För att inte tala om huset i sig som håller på att rasa ihop.. Alla dörrar och fönster trasiga.. Helt omöjligt att stänga ute de starka vindarna och regnet.. Taket har sprickor som gör att det regnar in. En bidragande orsak till att jag oroar mig inför de stundande orkanerna (om dom kommer!) är att ingen av våra söner är här. Det var ju de som snickrade upp skyddsanordningar och fixade allting. Men nu är dom utflugna ur boet.

JAG tänker inte bry mig… faktiskt.. hela skiten får blåsa bort!!! Lika bra det!!!!
Har just kommit hem efter en resa till posten. För över en månad sen skickade jag iväg ett stort kuvert med kopior av mina målningar till G.. Det kom aldrig fram. Nu hade jag gjort nya kopior och skickade en ny sändning. Men, det jag egentligen skulle berätta var att på väg till posten upplevde jag en sida av den här ön som knappt går att beskriva med ord. Det kändes som att hamna mitt i en filminspelning av någon slags terrorfilm. Inte långt härifrån finns ett bostadsområde som omges av en absurd, grotesk verklighet som lyckligtvis inte går att finna på så många andra ställen på ön. En misär utan likhet. Jag hittar inte orden! På en inhägnad rucklig basketplan stod en jättestor ovanligt skitig gris som kunde ha platsat i den senaste Hannibal Lecter filmen.. Där vimlar det av trashankar, knarkare och horor överallt.. lever på gatan.. gör allt på gatan…Och jag menar allt!! Det är ett ganska stort område som mera liknar en nedslagningsplats efter ett atomkrig. Polis och politiker har enligt uppgift bestämt att det ska vara som det är. "vi vet i varje fall var vi har dom" - man skulle kunna ta inträde för att visa en av samhällets absoluta bottennivåer för folk som inte har en aning om hur somliga av våra medmänniskor lever sina liv. "Man skulle behöva en fascist-stat för att få något gjort" –säger A. Och kanske har han rätt!
I gårkväll mötte jag råttorna. Två bruna jätteråttor kom joggande från utrymmet bakom kylskåpet med riktning på datarummet-studion. Med ilfart försvann dom, så när jag modigt beväpnade mig med sopkvasten för att slå ihjäl dom höll dom sig borta. "Du måste faktiskt göra något åt råttproblemet" !! uppmanar jag A. "Råttgiftet du spred ut hjälper tydligen inte!
"Om det är något som jag är rädd fõr så är det stora RÅTTOR!!! fortsätter jag med lite extra darr på röste. Vem vet det kanske hjälper!
En gång när jag var liten och fick sova i ett par ihopdragna fåtöljer, av någon anledning som jag glömt, så vaknade jag av att någon/något bet mig i stortån. Jag var övertygad om att det varit en råtta!! Ingen kunde få mig att tro att det inte varit en råtta – en stor en!! Tyckte t o m att jag hade sett den bita mig! Sedan dess avskyr jag råttor!!!
" Ja, ja… "
A. tittar inte ens bort från TV:n med det allerstädes pågående religiösa programmet. (hen tittar bar på dessa) Precis det svar och den reaktion jag väntat mig!! A. var upptagen med att titta på TV (trots allt arbete inför skolavslutningen) och när han gör så kan han inte störas. Spelar egentligen ingen roll vad det är han tittar på. Har sett honom frysa fast framför TV:n med totalt ointressant reklam som han sett miljoner gånger. Blind och döv för allt annat. Så att ingenting skulle hända där insåg jag snabbt och förstod samtidigt att jag skulle få bli den som löste problemet (igen!) Så jag dukade upp en liten tallrik (en gammal aluminiumform) och blandade till en delikat middag åt dom dj´vlarna!! En handfull giftkulor i smaskigt jordnötssmör.. "Håll till godo!" - men troligen är dessa bestar precis lika smarta som kackerlackorna och myggen.
Det har nu gått en tid sedan jag skrev detta och jag har faktiskt inte sett skymten av någon råtta, så min läckra råttportion blev tydligen lyckosam. Däremot har Jumjum’s (katten) ungar flyttat hem till pappa. En dag uppenbarade sig tre små kattungar ute i garaget – en svart och två gulorangevita. Undrar varför dom övergav sin mamma och flyttade hit? Eller det var kanske hon som tröttnat och slängt ut dom. Nu bor dom här i allafall. Jumjum verkar inte det minsta intresserad av dom, men han bryr sig inte om att jaga iväg dom heller. Han vet ju att det finns kvinnfolk i huset som kan ta hand om dom. Det tog inte lång tid innan dom tagit reda på hur farsan tog sig in i huset (genom revan i myggnätet) och nu tillbringar dom sin mesta tid inomhus, skrikande efter mat.. Fy attan!!! Så nu hade vi fyra katter och tre hundar. Lajka och "fläckis" hade ju fått sällskap av Sir James, cocker spanieln som vi hade gett bort tidigare till en gubbe i Cupey. En dag ringde en dam från något djursjukhus och undrade om vi tappat bort en hund. Det visade sig vara Sir James som upphittats av någon och av hans halsband framgick det att vi var ägarna. Så A. hämtade upp hunden som befann sig i ett bedrövligt tillstånd. Mager som skrika och helt utschasad. och inte särskilt glad över att komma "hem" heller.Då och då nämner A. att det kanske vore lika bra att göra sig av med hundarna! Men det blir aldrig mera än en tanke tydligen.

En av kattungarna avled för någon vecka sedan. Låg helt stilla på soffan på "balkongen" och tynade bort. Litet vit fradga runt den pyttelilla munnen. Det tog två dagar sen blev han nedstoppad i en plastkasse och A. tog bilen och körde till "djurkyrkogården" . Dvs till den stinkande urskogen utefter lagunens strand. (Gud vet vad som slängts där) Där gräset och de andra djungelväxterna växer manshögt och där han slängt alla andra avdöda, en igunana och diverse katter och hundar. Utom Julle (Ulysses)som ju blev rituellt uppbränd och nergrävd på tomten intill Tiger Svenska katten) där bredvid Grapefrukt-trädet.

Ja, Strindberg den lille gröne iguanan som rymde hela tiden och plockades ner från grannens Papayaträd blev ju också avstjälpt där fast i levande tillstånd. Han fick sin frihet!! Då och då undrar jag om han klarade sig ute i världen, om det kanske är han som växt upp till en imponerande 5 feet maffig en som jag ser ibland på andra sidan lagunen när jag passerar med bussen till kasinot. Nej, så fort växer dom väl inte!! Fast vi har ju varit här i Puerto Rico nu sedan 1993 och han släpptes ut året efter att vi flyttat in i Country Club. Sju år är lång tid.. det är nog Strindberg!!
Och nu kommer vår äldste hem! Just nu besöker han sin bror i New York. Så fort jag insåg att han funderade på att komma hit på sin semester började jag tjata på A. om allt som Måste fixas i huset. Nu är det bara ett par dagar kvar och det mesta är sig likt. Ja, litet renare än när jag kom är det ju, och inte riktigt lika rörigt tack vare mitt idoga slit. Men fortfarande ligger hans madrass ute på Grand Amens baklucka.. Fönsternas jalusier och skärmar är skitiga och trasiga..
Hur ska JAG orka med att fixa det, för inte blir det så att A. gör det..
Fortsättning följer….

Många år har gått nu sedan jag skrev ovanstående. Turerna hem till Sverige och försöken att bryta mig loss från Puerto Rico har varit flera, men alltid slutat på samma sätt.. jag har återvänt. Nu när vi skriver år 2008 har jag sedan länge accepterat att jag blir kvar
här, stannar i Puerto Rico, stannar i mitt äktenskap. Kraschat eller inte, jag kunde inte... kanske ville jag inte heller trots ilskan, förödmjukelsen och smärtan...
Pojkarna som nu är unga män med egna liv har lämnat boet. En tillbaka till moderslandet och minstingen till bergen i Wyoming och jobb i New York och San Diego.. flickvänner.. och nya erfarenheter.
Jag slipper oroa mig för att de ska bli offer för våldsamheterna här i San Juan.. där inte bara hundar och katter och iguanor blir offer för galna bilförare, carjackare och vilt skjutande droggängsuppgörelser. Eller för den delen halv eller helkriminella
grannar.
Vi börjar bli gamla han och jag.. inte bara murklan som sjunger på sista versen längre och snart är han ikapp mig tror jag.. A. alltså min unge raske äkta puertorikan-man.. Åldern tar ut sin rätt, krämporna tar över. Kontroverser inom släkten.. polisanmälningar och rättsförhör... polisbeskydd... svägerskans galenskaper och dona Ana´s tragiska slut.. allt försvinner i historiens minnesluckor.. Har det verkligen hänt??

Kommer vi att kunna stanna här! Vad ska vi leva av?